To Weird to Live - To Rare to Die

Jag träffade Stefan Liv för första gången på en krog i Halmstad sommaren år 2002. Jag var där med min vän BK över helgen. Stefan var där med Johan Davidsson och någon som jag förmodar var Johan Lindström såhär i efterhand. Stefan var redan då ett ganska stort namn i ishockeysverige och hade med sitt avslappnade sätt och aviga spelstil blivit en av höjdpunkterna i en annars ganska urvattnad elitserie.

Som Djurgårdare blev jag inte särskilt star struck, men jag gick fram och hälsade på dem och snackade lite hockey. Stefan var fruktansvärt trevligt och samtalet slutade med att han bjöd på en öl innan jag lämnade dem åt sitt. Mycket mer än så minns jag inte av just den kvällen. Sen dess har jag sprungit in i Liv några gånger här i Jönköping och han har alltid varit väldigt trevlig. Senaste gången jag såg honom var när jag gick hem från jobbet. Strax utanför Bishop’s Arms vid Hoppets torg kutade en liten knodd in i mitt ben. Först tittade jag ner på det bortkomna barnet och sen tittade jag upp på Stefan Liv som kom strax bakom och försökte hålla rätt på honom.

-Pappa upp i dagen! tänkte jag och vandrade hemåt med ett leende på läpparna.

Jag trodde aldrig att det skulle vara sista gången jag såg honom. Just nu känns det bara konstigt. Jag har aldrig varit särskilt brydd av döden. Min kusin, som var ett år äldre än mig och min närmaste vän bortsett från storasyster, dog våren när jag fyllde 13 år. Jag lärde mig vad döden och allt vad sorg innebär då. Sen dess har jag varit väldigt väl medveten om vad det innebär att förlora någon som står en riktigt nära. Kändisar som har dött eller andra människor som ”folket” har ett nära band med har gått mig helt förbi. Jag fällde till exempel inte en tår över massakern i Utöya.

Men nu känner jag mig helt tom. Som smålänning och Nässjö-bo får man ta del av HV71 vare sig du vill eller inte. Och jag vill verkligen inte. Klubben som sådan är något som jag verkligen inte vill ha att göra med. Men jag har alltid älskat Stefan Liv. Inte för hans personlighet kanske. Jag känner honom inte och vet inte vem han var utanför isen. Jag vet bara hur han var som målvakt och mediebilden som har målats upp av honom. Stefan Liv har varit den målvakt jag har lutat mig mest emot under senare år när fjäril-stilen har tagit världen med storm och gjort konsten att stå i mål till att vara 190 cm lång, ha vikten som en ungtjur och sitta ner på knäna och ta skotten i magen.

Stefan Liv kunde detta. Men han ville förmodligen inte spela så. Att se Stefan Liv på isen är som att se en helt egen match i matchen. Han gjorde sällan rätt, oftast fel, men såg till att pucken alltid stannade framför honom. Han var en av få underhållare som fanns kvar när en modern målvaktsskola fortsätter att släppa fram robotar utan någon som helst förståelse för att ishockey i första hand är ett skådespel som kräver irrationellt beteende för att fortfarande ha kvar sin charm som lagsport.

Nu när Liv inte kan stå i mål längre finns det inte heller någon svensk målvakt som kan visa hur det gamla gardet gör när det ska till att räddas puck i Sverige. I NHL blev Tim Thomas Stanley Cup-mästare mycket tack vare att det inte gick att förutse han rörelsemönster i målet. I Elitserien värvar alla lag en fettklump till målvakt som ska sitta och ta puckarna i magen. Kommentatorerna skriker ut sin förtjusning över räddningar som, bara för 10-15 år sen, var vardagsmat i varje match. Ishockeyn tappar år för år mycket av sitt underhållningsvärde. Men när ishockeyn tappar Stefan Liv tappar den något av sin forna glans som bara manifesteras i ett fåtal aktiva spelare idag.

Just därför är jag väldigt ledsen. Om en vecka är det elitseriepremiär i Kinnarps Arena. Ett lag som jag har offrat alltför mycket tid, ork och smärta för ska börja sin väg mot SM-guld och på andra sidan isen står HV71 och sätter käppar i hjulet i vanlig ordning. Jag kommer också att göra som vanligt. Jag kommer att heja på Djurgården och jag kommer att vara förbannad när de förlorar. Men efter matchen kommer jag att tänka på Stefan Liv och allt han gjort för målvaktsspelet i Elitserien. Jag saknar honom så otroligt mycket alla redan.